Efter en period av mycket resande bestämde jag mig efter min tolfte flygtur inom 5 veckor för att gå i ide.
Jag vaknade upp klockan sex, endast sex timmar senare, går upp och ser mamma stå i hallen fullt påklädd. Jag var tvungen att fråga om det var morgon eller kväll, men sedan forstod jag att hon hade samma problem. Går. Inte. Sova.

I stället låg jag i sängen och funderade länge (hur känns det här egentligen?) och lyssnade till alla ljud. Eller, vilka ljud? Här är det knäpptyst. I stället, genom det öppna fönstret känner jag en kall morgonbris sippra in och det luktar grönska. Jag bestämmer mig för att gå ut på balkongen. Äppleträd, den stora eken, lukten av fuktigt gräs, svenska flaggan på den gamla lekstugan -  det är vad jag möts av. Jag går ut barfota på gräsmattan och iklädd morgonrock for att andas in flera nypor frisk luft och för att känna på det fuktiga gräset som om jag hade befunnit mig i en öken konstant i månader - uppskattar vartenda del av det!

Hittar både filmjölk och grovt bröd med svenska ostar (och den efterlängtade räkosten också) i köket. Kunde inte bestämma mig för vad jag skulle ha till frukost, så jag tog båda. Till det: ett glas röd, svensk mjölk. Tittade ut på grannens äppleträd, åt frukost som jag längtat efter i evigheter, den som jag alltid förknippat med Sverige, och on top of that läser jag Corren (Linköpings lokaltidning).

Jag läser om lilla Ida som klappat en igelkott (nejvars, det stod inte i detta nummer men vi brukar skämta om alla söta saker Corren kan skriva om ibland). Men: Jag läser om vemodet som många svenskar känner efter vår korta sommar och hur vi förändrar våra sinnesstämningar efter årstider. Jag funderade på ordet vemod, är det vad jag känner fast på mitt sätt? 7,5 månad borta från Europa kanske inte verkar mycket, men för mig känns det som en hel livstid. Och att sedan, helt oplanerat, komma tillbaka, sitta på tåget mot Linköping och jag passerar röda stugor, svenska förorter, Stockholm, sjöar med rodbåtar på, kossor som betar i hagen, Norrköping (det närmar sig) och sedan rullar in i Linköping. Tar mitt pick och pack och rullar ut mina hundra väskor på plattformen och tittar mig omkring i total förvirrelse. Är jag verkligen här? Men det blir en kulturchock större än jag trodde det skulle bli, fast detta ju är mitt hemland & Linköping min hemstad.

Så för er som inte kände till detta (det är en hel massa, inklusive min pappa som fick "chocken" i trapphuset igår vid hemkomsten): I'm home!

Nu ska jag vänja mig vid att använda å, ä och ö på tangentbordet.